Men de danska arbetarne svarade bestämdt nej. De kunde nog personligen ha lust att åta sig den något större ansträngningen för att tjäna den löneförhöjning af 50 %, som bjöds dem; men fackföreningen skulle under inga omständigheter gå in på en sådan förändring, som enligt dess uppfattning nödvändigt skulle leda till att en stor mängd arbetare blefve utan sysselsättning. Därför fortsätter man nu i Danmark med ett dåligt betaldt och föga effektivt arbete. Det är ganska sannolikt, att denna fackförening från sin privatekonomiska ståndpunkt hade rätt i, att den föreslagna förändringen skulle vara ofördelaktig åtminstone genom sina närmaste verkningar. Och lika fullt måste en sådan fackföreningspolitik utdömas såsom stridande mot samhällets intresse, som fordrar den högsta möjliga afkastning af allt arbete. I längden är det ändå – det kan ju hvar och en säga sig – oriktigt att sysselsätta ett större antal arbetare med att väfva bomullsväf, än som egentligen behöfs för detta ändamål.
Om den ekonomiska möjligheten af ett socialt framåtskridande ligger i en höjning af arbetets produktivitet, så måste ju målet för våra sträfvanden vara att med en viss mängd arbete åstadkomma största möjliga produkt; men det är uppenbarligen detsamma som att åstadkomma en viss produktmängd med minsta möjliga arbete. Därför är hvarje arbetsbesparing, hvarje öfverflödiggörande af mänskligt arbete, socialekonomiskt sedt, ett framsteg. På denna punkt är det populära föreställningssättet ännu synnerligen oklart. Detta beror såsom så ofta i ekonomiska frågor därpå, att man ser saken ur det privata intressets synpunkt, i stället för att se den ur samhällsintressets, och därför betraktar det som mål, som dock endast är medel. Man kan ju förstå att det för den enskilde kan gestalta sig som en hufvudsak att han får sysselsättning; men målet med allt arbete är dock att
