tillfredsställa människornas behof, och det är naturligtvis en fördel, om en viss behofstillfredsställelse kan uppnås med så litet arbete som möjligt. All produktion sker i konsumenternas intresse och därför det detta, och icke producenternas som bör vara afgörande i alla den ekonomiska politikens spörsmål.
Naturligtvis har hvarje arbetsbesparing en viss tendens att åtminstone till en början göra några arbetare sysslolösa. Men detta är icke på något sätt slutresultatet. Om maskinteknikens ständigt fortgående utveckling, om dess ständigt nya intrång på produktionens alla områden endast medförde, att allt flere arbetare blefve sysslolösa, så skulle ju industriarbetarnes antal, åtminstone relativt till den öfriga befolkningen ständigt afta. Men nu är, som hvar och en vet, raka motsatsen fallet: industrien i sin helhet drar ständigt och jämt till sig allt större skaror af arbetare, under det att antalet af dem, som sysselsättas i landtbruket, står stilla eller till och med aftar; landsbygdens befolkning vandrar i en nästan oroväckande grad in till städerna och de stora industricentra.
Det kan alltså icke vara något tal om, att det industriella framåtskridandet skulle ha någon tendens att i det hela minska tillfället till sysselsättning för arbetarklassen. Då emellertid detta framåtskridande hufvudsakligen består i att göra arbete öfverflödigt, så kunde ju häri synas ligga en besynnerlig motsägelse. Förklaringen ligger i en företeelse, som vi redan belyst med den amerikanska statistikens fakta. Genom att bespara arbete blir det möjligt att producera och därför också sälja billigare. Därmed stegras konsumtionen, ofta i en alldeles oerhörd grad; och sålunda kan det inträffa att lika många eller kanske flere arbetare få sysselsättning än förut.
Att maskinteknikens framsteg i det hela icke har någon tendens att göra dugliga arbetare sysslolösa,
