socialpolitiken, som kunna tas i bruk för att befordra det industriella framåtskridandet.
Arbetsgifvarne ha i detta afseende en skyldighet mot samhället liksom ock ett viktigt och omedelbart eget intresse. Det är deras uppgift att ständigt hålla sitt produktionssätt i nivå med teknikens framsteg. Den arbetsgifvare, som håller fast vid oekonomiska och föråldrade metoder, som sätter sitt folk att arbeta med dåliga tekniska hjälpmedel, han står i vägen för utvecklingen, han är ett hinder i arbetarnes kamp för bättre lefnadsvillkor.
Om det vidare är sant att höga löner betyder god ekonomi, så är det arbetsgifvarnes sak att medverka till lönernas höjande. Men, invänder man, om våra arbetsgifvare började betala amerikanska löner, så skulle de ruinera sig. Alldeles riktigt! Man kan icke med ens höja arbetets produktivitet till det dubbla eller tredubbla. Men hvarje duktig arbetsgifvare kan genom att betala något utöfver fackföreningslönerna söka dra till sig de bästa arbetarne – det lönar sig. Genom en sådan konkurrens mellan arbetsgifvarne om de bästa arbetarne drifvas de senare, som vi förut sett, till större ansträngning och till en högre utveckling. På den vägen kan denna konkurrens småningom leda till en betydande höjning af den allmänna lönenivån, utan någon samtidig stegring af arbetskostnaden, ja t. o. m. med en minskning af den. Men allt detta är naturligtvis endast möjligt under en samtidig hög utveckling af tekniken och af arbetets hela organisation.
En höjning af landets hela produktion i tekniskt afseende kan i hög grad befordras genom en förstklassig teknisk undervisning. Tysklands exempel visar bäst hvad på den vägen kan uträttas. Det erkännes ju numera öfverallt, särskildt i konkurrenslandet England, att Tysklands oerhörda uppsving och det öfvertag detta
