land fått i några branscher, som t. ex. de kemiska och elektriska industrierna, väsentligen bero på Tysklands öfverlägsna tekniska undervisning och på dess kraftiga understödjande af den naturvetenskapliga forskningen. Sannerligen det är på tid att vi hämta lärdom af detta exempel och öfverge den kortsynta sparsamhetspolitik, som hos oss alltid sökt ställa den tekniska undervisningen på den magrast tänkbara stat. Här om någonsin kan man säga att snålheten bedrar visheten. Hvad vi offra på en bättre utbildning af dem, som skola leda vår industri, få vi mångdubbelt igen; hvad vi neka och pruta af på denna post, få vi dyrt umgälla i form af misslyckade experiment och otillräcklig effektivitet i vårt nationella arbete.
En oundgänglig betingelse för en hög teknik, icke blott i industrien, utan äfven i landtbruket och öfverhufvud i produktionens alla grenar, är att man har kapital. Kapitalbildningen är hos oss alldeles otillräcklig. De lägre klasserna kunna icke spara, de högre ha ringa lust därtill. Att svenskarne lefva öfver sina tillgångar är så ofta sagdt, att det vore trivialt att upprepa det. Men jag vill framhålla en annan sida af saken, som är mindre beaktad: De rikare klasserna, som från en individualistisk ståndpunkt sedt ha råd att lefva högt, lefva för högt i förhållande till folkets fattigdom. Från den sociala etikens synpunkt ha de icke rätt därtill. Kapitalbildningen är en samhällelig uppgift, och naturligtvis faller den uppgiften närmast på dem, som ha de stora inkomsterna. Om de undandra sig sin sociala plikt i detta afseende, så skadas samhällets intressen däraf på ett mycket allvarsamt sätt.
Denna syn på saken har naturligtvis svårt att göra sig gällande i ett land, där hvarje sparsamhet kännetecknas som snålhet, och där den ekonomiska bildningen bland de högre klasserna är så låg, att
