högtstående damer med framgång kunna inbilla både sig och andra, att de göra samhället en tjänst genom att ”sätta pengar i omlopp” på fashionabla fester.
I detta afseende inta svenskarne för öfrigt en alldeles exceptionell ställning. Det finns ingen nation som i förhållande till sina resurser lefver så högt som vi. Man behöfver bara gå öfver sundet för att bli slagen af hur enkelt de högre klasserna i Danmark lefva. Men danskarne äro ett rikt folk i jämförelse med oss, och de sakna icke kapital för att drifva upp sin nationella produktion till en mycket hög ståndpunkt. Det lilla Holland svingade sig en gång upp till världens ledande handelsstat, men dess köpmän fortsatte sitt gamla enkelt borgerliga lif, och därför hade de också kapital att drifva en världshandel med. När skola vi i Sverige begynna att lära af dylika exempel? När skola vi få blicken öppen för att nationens näringslif är en stor och viktig sak, som kräfver allas hängifna medverkan? När skola vi få den sociala samhörighetskänsla, som väcker medvetandet om plikter mot samhället och som är den första förutsättningen för en framgångsrik socialpolitik?
⁎
Härmed har jag slutat min framställning af socialpolitiken, dess allmänna mål och dess viktigaste medel. Om man vill säga, att denna framställning präglas af en viss optimism i uppfattningen, så har jag ingenting emot det. Men denna optimism är icke den liberala ekonomiens tro på en af en vis försyn på förhand väl ordnad värld, utan den är utvecklingslärans optimism, vissheten om framåtskridandets möjlighet och tilliten till den egna kraften i ett målmedvetet arbete för en ljusare framtid. En sådan tro är fruktbar, den är en makt till lif.
❦