objektiva uttrycket för mänsklig lycka, själfändamål, utan också medel till ett ständigt rikare individuelt och socialt lif.
Vi som arbeta i socialpolitikens tecken äro medvetna därom, att detta mål endast kan nås genom att använda de krafter som redan nu finnas; vi ha sett hur personligheten växer med det arbete hon har under sina händer och med de uppgifter som ställas henne; vi förstå att vi därför måste bygga på bredaste demokratiska grund, aldrig lita till ett godtyckligt ingripande från ofvan. Vi experimentera ej med grundandet af färdiga samhällen, ty vi förstå, att samhällen liksom individer måste växa. Vi vänta intet af underverk, de må nu heta tusenåriga riken eller katastrofer, men allt af positivt arbete på bestämda och klart fattade mål. I allt detta ta vi bestämdt afstånd från äldre socialistiska riktningar. I den mån modern socialism gör detsamma och därmed skiljer från sig allt som är utopism, kommer den socialpolitiken nära.
Härför fordras emellertid ytterligare att socialismen uppger öfvertron på staten som den allena saliggörande makten. Staten är ju blott ett af de många organ, hvaraf samhället kan betjäna sig för förverkligandet af sina syften. Den högre sociala utvecklingen skapar en mångfald olika organ, hvilka för en mängd, särskildt ekonomiska ändamål äro staten vida öfverlägsna. Det är endast på det fullkomligt naiva stadiet som man sammanblandar stat och samhälle, som man gör hvarje samhällsintresse till en statsuppgift. Den som lärt något af lifvet och historien förstår att välja sina medel efter sina mål, förstår, att det är en ren opportunitetsfråga om man i ett särskildt fall skall begagna sig af den offentliga makten, alltså af lagstiftningen, eller om man skall anförtro saken åt andra sociala bildningar, såsom åt fackföreningar, karteller och truster eller åt representanter för konsumenterna. Det blir i