spannmålstullar, och det lyckades denna efter en kraftig och ihärdig agitation att vinna sitt mål (1846).
Det förnuftiga och rättvisa i denna sak såväl som den skarpa och långvariga striden hade skaffat frihandelns idéer ett mäktigt inflytande öfver det engelska folket. Det kom snart att stå som en oantastlig dogm att nationens ekonomiska intressen bäst tillgodoses, om staten låter bli att »skydda» eller gynna den ena eller den andra, om den fullständigt afhåller sig från hvarje ingripande i det ekonomiska lifvet. Emellertid gick det nu som det alltid går, när man tillåter en riktig tanke att stelna till en dogm. »Fri handel» blef en formel, som man utan eftertanke trodde sig kunna tillämpa på samhällslifvets alla förhållanden; icke-inblandnings-politiken gafs en alldeles orimlig utsträckning. Redan då man tog de första stegen till en fabrikslagstiftning, hade det funnits liberala doktrinärer, som motsatte sig en reglering af barnarbete under hänvisning till att staten icke borde ingripa störande i den fria konkurrensen. Till liknande öfverdrifter gingo några af Manchesterligans ledande män, äfvensom åtskilliga teoretiska nationalekonomer i England och Amerika. Det är denna doktrinära riktning man plägar beteckna med namnet »Manchesterskolan».
I Tyskland hade frihandelns idéer fått ett visst insteg redan under den pånyttfödelsens period, som följde efter de Napoleonska krigen. Men det är först efter 1848 som man kan tala om ett egentligt tyskt frihandelsparti. Det förnämsta organet för detta parti var den s. k. folkhushållningskongressen, som under 6o-talet spelade en mycket viktig roll i Tysklands politik, och som inlagt betydande förtjänst i arbetet för landets politiska och ekonomiska enhet, öfverhufvud för dess öfvergång till modärn stat. Men äfven för detta parti blef frihandeln en dogm, fordran att staten icke skulle
