Sida:Socialpolitik.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
35

som skulle anses tillhöra medlemmarne gemensamt och aldrig kunna delas eller dras tillbaka och som därigenom skulle bli en garanti för företagets bestånd. Härmed trodde sig nu Buchez ha öfverfört republikens grundsatser, frihet, broderskap och jämlikhet, på industriens område.

Det var karaktäristiskt för denna kooperativa rörelse, att den inskränkte sig till det finare handtverket, särskildt konstindustrien – den första associationen bestod af arbetare i juvelerarfacket. Man begränsade sig alltså till ett område, som var oberördt af den industriella omhvälfningen, och man gick därmed på sidan af det stora problem, som Robert Owen ställt för sig, nämligen att skapa organisationsformer, som motsvarade den nya maskinteknikens produktionssätt.

Därmed undvek man också de förnämsta svårigheterna: associationerna behöfde icke vara stora, icke heller behöfde man några betydande kapital till dyrbara maskiner och anläggningar. Det fält man valt att arbeta på var alltså jämförelsevis lämpligt för producerande arbetarorganisationer. Trots allt detta gick hela rörelsen under efter några få års blomstringstid.

Den franska associationsidén vann snart insteg äfven i England. En grupp af s. k. »kristna socialister», bildade där 1849 ett »sällskap för befrämjande af arbetarassociationer». Detta sällskap grundade 12 associationer, allesammans liksom de franska inom yrken, som åtminstone då ännu icke indragits under maskintekniken. Tre af dem voro skräddare, tre skomakare, två tillhörde byggnadsfacket och de fyra andra voro pianosnickare, boktryckare, smeder och bagare. Efter tre eller fyra års uppoffrande ansträngningar måste de »kristna socialisterna» ge upp sitt försök i förtviflan, och inom några få år hade de nämnda föreningarna antingen upplöst sig eller degenererat till små privata företag, arbetande för profit.