Af några hundra producerande associationer, som grundats före 1870, återstå nu endast tre.
Statistiken öfver kooperativa produktionsföreningar i England kunde möjligen förleda oss att tro att rörelsen varit mera fruktbringande än den i verkligheten varit. Men vi måste komma ihåg att från de företag, som statistiken inregistrerar i denna kategori, afräkna åtskilliga grupper, som icke äro egentliga kooperativa föreningar af producerande arbetare. Först måste vi alltså räkna från alla företag, som drifvas af konsumtionsföreningar, eller där vinsten tillfaller konsumenterna; vidare sådana som i själfva verket icke äro något annat än vanliga aktiebolag, fast aktierna möjligen till större delen innehas af personer inom arbetsklassen; äfven om de i företaget anställda arbetarne äga en del aktier, är detta icke nog för att företaget skall kunna anses som ett verkligt kooperativt produktionsföretag; vidare måste vi frånräkna sådana s. k. kooperativa produktionsföreningar, som vid sidan af sina egna medlemmar använda andra arbetare, och som därför gärna urarta till små privatkapitalistiska företag. Hvad som väsentligen karaktäriserar en kooperativ produktionsförening är, att den endast sysselsätter sina egna medlemmar och att den delar vinsten i förhållande till det utförda arbetet. Skall den vara fullt trogen sitt ideal, fordras ytterligare att den själf väljer sin styrelse och sin direktör; åtskilliga föreningar, särskildt sådana som grundats af filantroper, sakna denna rätt och böra därför strängt taget också räknas bort.
Om vi på detta sätt sofra det material, som statistiken sammanför under namnet kooperativ produktion, skola vi finna, att hvad som verkligen förtjänar detta namn inskränker sig till några enstaka, ganska obetydliga eller ganska opröfvade företag.
Den frågan tränger sig då ovillkorligen på oss:
