framtidsstat blifvit kallade »utopier». Ett århundrade senare målar Campanella med syditalienarens hela glöd det härliga lifvet i sin »solstat». Här behärskar statsmakten icke blott produktion och konsumtion utan intränger på privatlifvets allra heligaste områden, reglerar människornas fortplantning i afsikt att på den vägen förädla rasen. Icke heller det nittonde århundradet har saknat liknande sociala romaner. Jag vill endast erinra om den senaste af dem Bellamy’s »Återblick från år 2000», som torde vara bäst känd af den nuvarande generationen.
Vid sidan af dessa statsläror i diktens form har man också åtskilliga formliga förslag till nya samhällsordningar, förslag, som stundom också omsatts i praktiken genom grundandet af smärre försökssamhällen. Det är karaktäristiskt för dessa förslag att de nästan alltid vilja uppdela samhället i smärre grupper om några hundra eller några tusen personer, hvilka tänkas arbeta för hvarandra, så att gruppen är i stånd att producera allt eller åtminstone det väsentligaste af hvad den behöfver för sitt uppehälle. Sådana grupper föreslås redan af engelsmannen John Bellers (1695), som lofvar sig stora besparingar af gemensamheten i konsumtionen, af handelns bortfallande och af produktionens bättre ordnande. I Frankrike predikade Fourier vid början af nittonde århundradet mänsklighetens organisation i »falanger», d. v. s. af 300-400 familjer bestående samhällen, hvilka drifva åkerbruk och handtverk och så vidt möjligt själfva producera allt hvad de förbruka. Ett sådant samhälle lefver i en enda stor byggnad (Phalanstère) och drifver äfven i andra afseenden gemensamheten i konsumtionen ganska långt. Försök att grunda sådana »falanger» ha gjorts men misslyckats. Något senare uppträdde Cabet med sin sociala roman »Resa i Ikarien», som blef vida läst och öfversatt på flera språk.
