Hoppa till innehållet

Sida:Socialpolitik.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
57

lärling utan t. ex. som handtlangare; i ersättning därför skall han ha tillfälle att ordentligt lära sig yrket; varfsägarne få icke antaga flere än 2 lärlingar på 7 arbetare. Dessa bestämmelser verka fullt lika kraftigt som en lag, och det är faktiskt omöjligt för en ung man att komma in i detta yrke på någon annan väg än den af fackföreningen föreskrifna.

I många småyrken är antalet lärlingar ännu mera inskränkt, och det finns fall, där fackföreningen icke tillåter mer än en lärling på 10 arbetare.

För de flesta fackföreningar visar det sig emellertid omöjligt, att i praktiken genomföra en dylik inskränkning af tillgången till yrket. Det är nog många, som försöka, och som på papperet uppställa stränga fordringar. Så t. ex. sättarne. Deras fackförening kan emellertid icke kontrollera annat än de större tryckerierna i städerna. Ute på landsbygden i små, illa utrustade tryckerier, öfver hvilka fackföreningarna icke ha någon kontroll, uppläres alltid åtskilligt folk i yrket. Detta är naturligtvis icke till fördel för den tekniska utbildningen, men ännu mindre för fackföreningen. Ty dessa personer komma sedan in till städerna, få arbete på de verkliga tryckerierna och måste naturligtvis antagas som medlemmar af fackföreningen. Men de ha kommit in i yrket så att säga på en bakväg, ha icke från början tränats i god fackföreningsanda och äro därför predisponerade att bli dåliga fackföreningsledamöter. Det kan väl knappast vara något tvifvel om, att det från fackföreningens egen synpunkt vore fördelaktigare att låta alla restriktiva bestämmelser med hänsyn till lärlingsväsendet falla.

I de många yrken, som i våra dagar äro underkastade ständiga förändringar genom införandet af nya tekniska metoder är det naturligtvis redan på förhand utsiktslöst att uppehålla några bestämmelser om