lärlingar, deras antagande och utbildning. Också se sig fackföreningarna, i allt större utsträckning, tvungna att öfverge den gamla restriktionspolitiken. Af en och en half million organiserade arbetare i England sakna 900,000 alla restriktiva lärlingsregler; en half million ha nominelt sådana regler, men endast om 15,000 kan man säga, att de lyckats skapa ett verkligt slutet privilegium.
Låt oss nu se till hur vi från en allmännare synpunkt ha att bedöma den slutna fackföreningspolitiken. Vi ha då först att observera, att lärlingsystemet såsom medel till yrkesutbildning icke längre motsvarar sitt ändamål. Under moderna, storindustriella förhållanden saknas »mästaren», som personligen skulle meddela undervisningen. En stor fabrikant, som sysselsätter tusentals arbetare, har vanligen hvarken tid eller intresse till öfvers för att vårda sig om sina lärlingars utbildning.
Systemet är alltså omöjligt ur pedagogisk synpunkt. Såsom förevändning för tillskapandet af monopol står det i strid mot demokratiens innersta väsen. Det kan naturligtvis vara en fördel, om man genom restriktiva bestämmelser angående tillträdet till ett yrke, kan rädda en grupp af arbetare ur ett särskildt uselt läge och höja den upp till en rimlig lefnadsstandard men det är en nödfallsutväg, och medlet får under inga omständigheter användas för att tillförsäkra en grupp af arbetare en undantagsställning. Den moderna arbetarrörelsens mål är ej att skapa privilegier för några få, utan att höja arbetarklassen i sin helhet.
Anlägga vi socialpolitikens stora ledande synpunkt, den som vi hemta från utvecklingsläran, visar det sig genast, att den slutna fackföreningspolitiken icke håller måttet. Hvarje konstlad begränsning af det fält, hvarifrån ett yrke rekryteras, betyder med nödvändighet en sänkning af den genomsnittliga nivån af yrkesduglighet.
