uppträda. Yrket må då vara aldrig så lönande, det är och förblir ett privilegium för de gamla arbetsgifvarne och arbetarne, så länge dessa endast arbeta i samförstånd med hvarandra. Intet är i själfva verket ett kraftigare bålverk för en monopolistisk ställning än en sträng begränsning af antalet arbetare inom yrket. Men en monopolställning har alltid en tendens att slappa arbetsgifvarens energi och förmåga af initiativ och därmed bli ett hinder för yrkets utveckling i tekniskt och organisatoriskt afseende.
Det ligger nära till hands att jämföra en dylik sluten korporation af arbetare, som behärskar arbetsmarknaden inom ett visst yrke med en kapitalistisk organisation, som »kontrollerar» en viss produkt. Den förra är som ekonomiskt monopol afgjordt skadligare än den senare. Ty så många och tungt vägande invändningar man än kan göra mot den orimliga, sociala makt, som utöfvas af en modern »trust», och mot den öfverdrifna vinst dess ledare stundom inhösta, så måste man dock erkänna, att denna form för ekonomisk sammanslutning i det stora hela befordrar tekniskt framåtskridande och en högre organisation af samhällets produktiva krafter. En företagare har alltid – äfven om han innehar en än så stark monopolställning – intresse af att vidga sin omsättning, och detta intresse kan, såsom erfarenheten visar, till och med förmå en så mäktig monopolist som »The Standard Oil Company» att sänka prisen på sina produkter. Det är för en trust likaväl som för hvarje annan företagare af allra största betydelse att producera med minsta möjliga kostnader, d. v. s. genomföra de mest ekonomiska produktionsmetoder, använda det allra bästa, som den moderna tekniken bjuder; en trust har också den kapitalkraft, som fordras härför, och kan alltså göra något som främjar utvecklingen.
