En sluten fackförening, som förvärfvat sig monopol på sitt yrke, har inga sådana intressen. Arbetaren har nu en gång intet annat än sin personliga arbetskraft att sälja, och den är ju på förhand begränsad. Arbetaren har alltså ingenting, som motsvarar arbetsgifvarens intresse af ökad omsättning, och har intet att vinna af billigare pris. Det är därför naturligt att en sluten förening af arbetare måste ställa sig fientlig mot hvarje framsteg af maskintekniken, måste rikta hela sin sträfvan på att inskränka tillträdet till yrket och därmed till och med minska den totala produktionen, allt i syfte att göra sina medlemmar så oumbärliga som möjligt och därmed höja priset på den enskildes arbete. Men dessa intressen äro uppenbarligen rakt motsatta den köpande allmänhetens intresse och måste ovillkorligen verka som en hämsko på utvecklingen. Socialekonomen måste därför bestämdt utdöma dessa den slutna fackföreningsrörelsens tendenser.
Öppen fackföreningspolitik.
Det var en gammal trossats inom nationalekonomien att ingen fackförening kunde genomdrifva en högre arbetslön än den som skulle ha uppnåtts under »fri konkurrens» med mindre föreningen lyckades begränsa tillträdet till yrket. De fackföreningsledare, som genomdrefvo stränga lärlingsbestämmelser och använde sin makt för att hindra arbetsgifvarne att lämna ut något arbete till »oberättigade», tillämpade sålunda endast den ortodoxa nationalekonomiens läror. Dessa läror utgingo från den s. k. lönfondsteorien, som antog, att det fanns en bestämd fond, hvaraf alla arbetslöner måste betalas. Om nu somliga arbetare genom en sluten fackföreningspolitik lyckades förskaffa sig ett plus i sina
