denna politiks värde är, som vi förut funnit, det sätt, hvarpå den påverkar den ekonomiska utvecklingen. Vi måste emellertid vid en undersökning häraf skilja mellan normalbetingelsernas inflytande på arbetarne och på arbetsgifvarne. I båda fallen måste vi ta alldeles särskild hänsyn till utvecklingsprocessens båda hufvudfaktorer, det ekonomiska urvalet och den medvetna anpassningen efter förelagda uppgifter.
Låt oss alltså först se till hvilka förändringar som inträda i villkoren för arbetarnes inbördes konkurrens genom fastställandet af en viss fackföreningslön, och hvilken inverkan dessa förändringar kunna ha på det af konkurrensen framgående urvalet.
Under »fri konkurrens», det vill säga då arbetsmarknaden icke är bunden af några fackföreningsregler, täflar den enskilde arbetaren med alla andra om att få plats. Arbetsgifvaren väljer så, som synes honom fördelaktigast, och det äger alltså äfven här ett slags urval rum. Men det är icke säkert, att arbetsgifvaren väljer den bästa arbetare, som står att få; erfarenheten visar, att han ofta låter förleda sig att ta den, som han kan få till billigaste pris. En konkurrens, som försiggår under sådana villkor, kan icke undgå att utöfva ett starkt tryck på lönerna, liksom på alla öfriga arbetsbetingelser. Arbetaren tvingas under denna konkurrens ned till en allt lägre lefnadsstandard, och detta medför oundvikligen en gradvis fortgående försämring af hans karaktär, hans energi och hans arbetsduglighet. Må vara att den typ, som sålunda framalstras, är »ändamålsenligare» med hänsyn till de faktiska konkurrensförhållandena, med hänsyn till en arbetsmarknad, där endast de billigaste, de mest anspråkslösa arbetare ha utsikt att bli använda; men den är därför icke en högre typ. Utvecklingen är i detta fall icke ett framåtskridande, utan dess raka motsats, degeneration.
