Hoppa till innehållet

Sida:Socialpolitik.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
66

Tänka vi oss nu, att på en sådan marknad uppträder en fackförening, som strängt genomför sina normalbetingelser och därmed sätter en undre gräns för lönkonkurrensen, så kommer urvalet med en gång att få en helt annan karaktär. Arbetslönen får icke sänkas under ett visst minimum, och när arbetsgifvaren en gång är tvungen att betala denna lön, så måste han naturligtvis i stället rikta hela sin uppmärksamhet på att få det bästa möjliga för sina pengar. Härmed skapas uppenbarligen alldeles nya villkor för urvalet, och de egenskaper detta urval framdrifver äro just sådana, som behöfvas för ett verkligt industriellt framåtskridande.

Normalbetingelsernas politik betyder alltså ingalunda ett fullständigt undertryckande af all konkurrens, men den betyder att konkurrensen förlägges från ett gebit, där den gör afgjord skada, nämligen det där den enskilde arbetaren underbjuder den andre genom att nöja sig med allt uslare arbetsvillkor, till ett gebit, där den gör afgjord nytta, det där den enskilde arbetaren öfverbjuder den andre i duglighet.

Ett urval, som framgår ur en sådan konkurrens, skapar småningom en högre typ. Detta ådagalägges på det mest slående sätt af erfarenheten. I sådana yrken eller på sådana platser, där arbetslönen under flera generationer hållits uppe på en jämförelsevis hög nivå, och där arbetsgifvarne låtit sig angeläget vara att endast använda verkligt utvalda arbetare, finner man ofta en arbetarstam, som i sin helhet väsentligen höjer sig öfver det vanliga måttet. Till förklaring af detta faktum behöfva vi icke gripa till den i naturvetenskapen omstridda hypotesen om förvärfvade egenskapers ärftlighet. Det är nog om vi lägga märke till att inom en sådan arbetarstam skapas vissa traditioner, man vänjer sig vid en hög standard både med hänsyn till arbetets beskaffenhet och till lefnadsvillkoren. Barn, som växa