Den borgerliga uppfattningen borde i grunden heller icke behöfva stå så främmande inför fackföreningarnes program i denna sak, som den merendels gör. Ty vid besättandet af statens tjänster betraktas det dock som själfklart, att konkurrensen skall gälla dugligheten, icke lönen. När man skall tillsätta en läkare, så underhandlar man icke med hvar aspirant om lönen, utan man fastställer lönen på förhand, och väljer sedan ut den dugligaste, som för denna lön står att få. Hvart skulle det ta vägen om man började utbjuda professurerna vid våra universitet till den, som ville åta sig att föreläsa till lägsta pris? Hvarje sådan tanke synes oss ju fullkomligt absurd. Vi veta alltför väl, att en dylik konkurrens mycket snart skulle på ett högst betänkligt sätt sänka nivån inom facket. Är det då icke rimligt att anta, att något liknande måste ega rum på det industriella arbetets område?
Den öppna fackföreningspolitiken innebär nu vidare en ständig eggelse för de arbetare, som en gång befinna sig inom yrket, att motsvara de anspråk som ställas på dem. Hvarenda arbetare vet från början, att han måste prestera ett sådant arbete, att det lönar sig för arbetsgifvaren att sysselsätta honom på fackföreningens normalbetingelser. Han vet, att det icke kommer att tillåtas honom att balancera ett undermåligt arbete med att nöja sig med en lägre lön. Han drifves alltså till att förvärfva den yrkesskicklighet, den pålitlighet och de vanor med hänsyn till ordning och punktlighet, som fordras i hans yrke. Häri ligger en »medveten anpassning» efter gifna konkurrensvillkor; men just därför att konkurrensen nu icke är »fri», utan reglerad af normalbetingelserna, kommer denna anpassning att verka i den rätta riktningen. Under fri konkurrens kan det alltför väl hända, att arbetaren endast anpassar sig efter allt smärre lefnadsbehof och därmed utvecklar sig bakåt.
