Där normalbetingelsernas politik strängt genomföras, blir anpassningen i själfva verket det allra kraftigaste medlet till framåtskridande.
Den höga nivå af duglighet, som arbetarne i ett yrke nå under trycket af den öppna fackföreningspolitiken, är det just som gör det möjligt för fackföreningen att hålla sina fordringar uppe, utan att på något sätt hindra tillgången till yrket. Ty denna höga nivå gör i själfva verket arbetarstammen som helhet oersättlig. Det faller därför aldrig en spinneriägare i Lancashire in, att han skulle kunna undvara sina arbetare; om en slutar, kan han naturligtvis finna en annan i stället; men om han råkar i konflikt med sina arbetare, vet han alltför väl, att han måste söka komma till någon slags öfverenskommelse, ty det är honom omöjligt att finna någon ersättning för hela sin arbetarstam.
Den högre lefnadsstandard, som fackföreningarna väl i regeln förskaffa arbetarne, bildar också det fysiska underlaget för en högre personlig utveckling. Med otillräcklig föda, dåliga kläder, osunda och otrefliga bostäder, bristande renlighet, dålig luft, oregelbunden och osäker sysselsättning, följer en fysiologisk oförmåga af den kroppsliga och själsliga ansträngning, som den moderna industrien kräfver. Bättre lefnadsvillkor äro därför en oundgänglig förutsättning för den anpassning efter en högre typ, hvarom vi förut talat.
Normalbetingelsernas politik betyder alltså med hänsyn till arbetarne å ena sidan ett urval af de bästa, å andra sidan såväl den psykologiska eggelsen som det fysiska underlaget för en anpassning efter en högre typ. Den öppna fackföreningsrörelsen skapar följaktligen för konkurrensen mellan arbetarne sådana villkor, som låta utvecklingsprocessens båda hufvudfaktorer träda i full verksamhet i det ekonomiska framåtskridandets tjänst.
