Inom borgerliga kretsar och äfven inom de oorganiserade arbetarnes led hör man ofta fackföreningarna klandras, därför att de undertrycka arbetarens personliga frihet. Det är en gammalliberal, formel uppfattning af begreppet frihet, som här ger sig uttryck. Den frihet fackföreningarna beröfva arbetaren är förnämligast friheten att arbeta till underpris. Men den, som vet hur den friheten kan missbrukas på en oreglerad arbetsmarknad, kan icke skatta den mycket högt. Den liberala ekonomien utgick från den förutsättningen, att hvar individ under »fri konkurrens» skulle veta förskaffa sig den lön, som marknadens läge tillät. Erfarenheten har visat och visar hvar dag hur falsk denna förutsättning är. Jag känner personligen fall, då arbetare regelmässigt gått för en lön, betydligt under den för yrket normala, och nu efter ett lif af strängt arbete befinna sig i ett fullkomligt utblottadt läge. Kan ett så sorgligt resultat förekommas genom en smula fackföreningstvång, så må vi sannerligen icke beklaga oss öfver det härför nödvändiga offret af personlig frihet.
I grunden är det ju för öfrigt endast ett offer af rent yttre friheter, som fackföreningspolitiken kräfver, om den som sig bör begränsas till sitt egentliga, ekonomiska ändamål. Personlighetens egna, centrala område kan därvid lämnas fullkomligt i fred. De fall, då fackföreningar inkräkta på detta område, höra till missgreppen och måste från synpunkten af en rationell fackföreningspolitik fördömas.
Det är så långt ifrån att fackföreningsrörelsen undertrycker arbetarens personlighet och gör honom till »massa», att den tvärtom till ersättning för de yttre friheter den beröfvar honom skänker honom tillfälle till en rik och alldeles egenartad utveckling af personligheten. Jag tänker icke här blott på det disciplinära, uppfostrande inflytande, fackföreningarna utöfva på de
