är onekligen en mycket kraftig selektionsprocess, som vi dock måste hälsa med oblandad tillfredsställelse, om vi blott förstå att lägga bort alla sentimentala synpunkter. Genom denna process koncentreras industrien till större och tekniskt bättre utrustade etablissement. En sådan koncentration är ofta nog möjlig till och med utan någon utvidgning af dessa etablissement. Jag har i en uppsats om »Kartell- och trustväsendet från socialekonomisk synpunkt» (Ekonomisk Tidskrift 1901) framdragit några exempel på hur ofantligt ett storindustriellt företags produktionsförmåga kan öfverstiga dess verkliga produktion. I staten Massachussets har en officiel statistik, som omfattar flere år och mellan två och tre tusen fabriker, visat, att dessa i genomsnitt icke producera mer än 50 till 70 procent af hvad de kunde producera. Det kan under sådana förhållanden icke vara något tvifvel om att det är god ekonomi att låta de sämre företagen försvinna och i stället bättre utnyttja de stora och väl utrustade anläggningarna.
Hvad som nu sagts, skall kanske bidraga att förklara en fackföreningstaktik, som plägar förefalla arbetsgifvare såväl som de borgerliga klasserna i gemen som det orimligaste af allt orimligt. En arbetsgifvare framlägger svart på hvitt bevis för att hans affär icke bär sig, att det är honom omöjligt att fortsätta, om han skall betala de löner som fordras. Trots detta vägra arbetarne att gå med på en lönesänkning. Är det en enstaka arbetsgifvare, som visar sig icke kunna betala samma löner som de öfriga, så är arbetarnes svar helt enkelt detta: »Om Ni är underlägsen i att sköta Ert företag, så skola icke vi betala för det; endera skall Ni anstränga Er och drifva upp Er affär så att den går; eller också skall Ni sluta, afgå från en ställning, som Ni icke är vuxen; vi få då söka arbete hos dem, som bättre förstå sin sak». Det kan också hända att ett
