helt yrke är så illa skött, att det icke förmår betala sina arbetare en lön, som något sånär motsvarar hvad arbetare med jämförlig yrkesskicklighet förtjäna inom andra yrken. Fackföreningens ställning gentemot arbetsgifvaren är då denna: »vi fordra ovillkorligen samma lön som med oss likställda arbetare i andra yrken få; Ni ha ingen rätt att få ett arbete af denna kvalitet till underpris; skulle vi anta de löner Ni bjuda oss, skulle vi därmed endast betala en premie åt det yrke Ni företräda; men en dylik understödspolitik kan endast på ett onaturligt sätt hålla yrket vid lif och är dessutom ägnad att låta själfva orsakerna till det dåliga läget kvarstå, dessa orsaker må nu vara en för stark konkurrens mellan arbetsgifvarne eller en otillfredsställande ledning af yrket.»
Normalbetingelsernas politik tjänar icke blott ett riktigt urval af de dugligaste arbetsgifvarne och därmed en god ekonomi, utan denna politik sätter äfven den medvetna anpassningens alla krafter i verksamhet i det industriella framåtskridandets tjänst. Om en arbetsgifvare vet, att han icke längre kan vinna fördelar framför sina konkurrenter genom att tumma på arbetslönerna, arbeta med öfvertid utan högre betalning, ja kanske utan någon betalning alls, använda gamla dåliga verkstäder o. s. v., så måste han söka bestå i konkurrenskampen endast och allenast genom att nå fram till större duglighet. Han har i medvetandet härom den kraftigaste sporre till en anpassning efter den typ för en industriens ledare, som det moderna samhället kräfver. Och en sådan sporre behöfs. Ty »ingen gör sitt bästa, med mindre hans bästa kräfves af honom» såsom amerikanaren F. A. Walker säger i sitt arbete "»The Wages Question» (Lönefrågan), ett arbete som ingen af de sociala problemen intresserad borde underlåta att läsa.
Nödvändigheten att betala höga arbetslöner tvingas till den största möjliga sparsamhet med mänskligt
