Hoppa till innehållet

Sida:Socialpolitik.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
83

Men äfven om vi se bort från möjligheten af sådana sammanslutningar, bjuder den »fria konkurrensens» samhälle enskilda personer så många företräden och privilegier som kunna utnyttjas till skapandet af monopol, att talet om fri konkurrens måste framstå mera som en fras. Redan den ytterst ojämna fördelningen af kapitalet gör ju konkurrensen från början ojämn; och en person, som förfogar öfver ett stort kapital, har ofta redan därigenom ett så betydligt försteg, att det blir honom lätt att tillintetgöra hvarje verklig konkurrens och sålunda göra sig till herre öfver konsumenterna. För öfrigt finnas ju många företag, som på grund af sin natur måste bli monopol. Den, som äger en järnväg, ett spårvägsnät, vattenledning eller gasverk, är därmed ofta nog i besittning af ett monopol, som sätter honom i tillfälle att af allmänheten afpressa priser långt utöfver kostnaderna och sålunda göra en oskälig vinst.

Det är alltså tydligt att den s. k. fria konkurrensen icke erbjuder tillräckliga garantier för att prisen skola bringas i öfverensstämmelse med produktionskostnaderna. Lika otillräcklig är liberalismens formella frihet för realiserandet af önskemålet: lika lön för lika arbete. Arbetarne ha i verkligheten icke alls den rörlighet, som teorin fordrade. Det finns, som jag förut anmärkt, godt om arbetare, som hela sitt lif igenom gå för en lön, betydligt under hvad de kunde tjäna på ganska nära håll, om de blott icke vore bundna af okunnighet, af brist på medel och företagsamhet, af stora familjer o. s. v. Arbete af ett visst slag blir därför under den fria individualistiska konkurrensen aldrig en enhetlig marknadsvara och når därför häller icke sitt fulla marknadspris.

Värst brister dock den fria konkurrensen med hänsyn till den sista punkten på sitt program, den att lönen