skall täcka arbetets egna produktionskostnader. Det visar sig ofta att arbetslönen sjunker långt under hvad arbetaren behöfver för att uppehålla sin familj, uppfostra ett normalt antal barn till samma ställning, som han själf intar. De liberala ekonomernas resonnemang, att antalet arbetare och därmed utbudet på arbetskraft under sådana förhållanden måste minskas är ohållbart; ty arbetskrafter kunna ju strömma till detta yrke från andra håll, där förhållandena tillåta att uppföda ett större antal barn. Stundom sjunker lönen ändå djupare, under individens existensminimum, under hvad arbetaren behöfver för att uppehålla sin egen personliga arbetskraft.
Det kan nu inträffa två fall: antingen utfyllas dessa otillräckliga löner från andra håll, eller de utfyllas icke.
Det finns många former för att komplettera otillräckliga löner. Det sker i stor skala, då välgörenheten, den enskilda såväl som den offentliga, tar sig an sträfsamma arbetare, som trots all ansträngning icke äro i stånd att försörja sig med sitt arbete. Det mest bekanta, väl också mest afskräckande exemplet på en dylik komplettering af löner visar den engelska fattigvården vid början af det nittonde århundradet. Man hade i den s. k. Gilberts act 1782 pålagt fattigvården att skaffa arbete åt dem, som behöfde det, och att lämna understöd, för den händelse att lönen för detta arbete visade sig otillräcklig. Man hade småningom utbildat en hel skala för olika personers lefnadsbehof allt efter familjernas storlek; där lönen icke gick upp till det sålunda beräknade normalbeloppet, utfylldes den af fattigvården. Följderna af detta system blefvo ödesdigra. Å ena sidan ett förslappande af all egen omtanke och ansträngning, och därtill en ytterlig förnedring af arbetarfamiljerna, som snarare hade det bättre med många barn, och därför förlorade all ansvarskänsla; särskildt frestande var
