sig alltså med obetald arbetskraft, lefver likt en parasit på det öfriga samhällets bekostnad. Liksom parasitismen i naturen tar bort hvarje eggelse till framåtskridande och ofta nog leder till fullständig degeneration för parasiten, så ock i den ekonomiska världen: ett yrke, som icke tvingas att uppehålla sig själf, utan vänjes vid att lefva på billig arbetskraft understödd från andra håll, beröfvas därigenom den förnämsta drifkraften till ekonomiskt och tekniskt framåtskridande. Därför finna vi också öfverallt de tekniskt längst tillbakablifna yrkena bland dem, som bjuda sina arbetare de uslaste villkor.
Den fordran att ett yrke skall betala arbetslöner, som täcka arbetets produktionskostnader, är ju i grunden ingenting annat än hvad som på industriens alla öfriga områden betraktas som själfklart. Ingen får ut mera arbete af sin ångmaskin, än som motsvarar den mängd kol, han eldar opp. Den hästägare, som vill ha något ut af sina hästar måste först se till att få något i dem. Det faller honom icke in att andra skola hjälpa honom att underhålla hans hästar. Det är för öfrigt icke nog med att han betalar allt det foder, som behöfs i hans stall, han måste också betala själfva hästarna. Ingen industriidkare tänker sig att få dem gratis. Han kan ha ett så stort stall, att han själf drifver hästafvel, och får då vidkännas kostnaden härför. I annat fall måste han köpa nya hästar, i den mån de gamla slitas ut.
Hvarför skall den, som begagnar mänskligt arbete, tillåtas att handla på annat sätt? Fordrar icke en sund samhällsekonomi, att hvarje industri till fullo betalar såväl det löpande underhållet för det arbete den använder, som också själfva det människomaterial den förbrukar? Produktionskostnaden för en väl uppfostrad, fullvuxen, manlig arbetare är icke obetydlig. Låt oss
