När barn utbildas som lärlingar i ett yrke, ha de ju i själfva utbildningen en viss ersättning för sitt arbete. Men när de sysselsättas i ett arbete, där de ingenting lära, som kan vara af nytta för framtiden, då måste man allra minst fordra, att de få en lön, som är fullt tillräcklig för deras uppehälle, ty annars måste ju bristen ersättas af föräldrarne. Arbetsgifvaren lefver ju i alla fall på understöd af föräldrarne, då dessa bekosta barnets förutgående uppfostran.
Vi ha också fall, då de otillräckliga lönerna icke utfyllas. Om en klass af arbetare är så illa aflönad, att den icke förmår bringa upp en ny generation, lika lifskraftig och utbildad och minst lika talrik som den nuvarande, så måste ju denna klass, om den fortfar att arbeta under sådana förhållanden, för hvarje nytt släktled bli sämre, den måste degenerera. Handväfvarnes historia i det nittonde århundradet i England såväl som på kontinenten är ett afskräckande exempel på en sådan degeneration. Det kan dröja länge nog, innan en sådan arbetarestam dör ut; den behöfver endast släktled efter släktled flytta sig lägre ned på lefnadsbehofvens skala; därvid kan naturligtvis icke undvikas att den småningom förlorar i duglighet, i industrielt värde.
Det finns tyvärr också godt om fall, där lönen ej ens räcker för att uppehålla individen och dock icke på något sätt kompletteras. En så aflönad arbetare svälter naturligtvis icke ihjäl med detsamma, men han nötes ut fortare än nödvändigt, då det underhåll, som bestås honom, icke motsvarar det arbete, som tas ur honom. Då han är slut, kastas han ut ur industrien, och nytt friskt människomaterial tas in för att behandlas på samma sätt.
Hvarje industri, som betalar en i något af nu nämnda hänseenden otillräcklig arbetslön, drar mer lifsenergi från samhället, än lönen förmår att ge igen, närer
