icke värre, än att man på några år genom ordentlig gödning kan bringa upp den till full växtkraft igen. Säkerligen är det oändligt mycket svårare att bringa en klass af arbetare upp till full duglighet, sedan man släktled efter släktled gjort sig skyldig till rofdrift i det dyrbaraste af alla material, människomaterialet.
Parasitismen, tillvaron af industrier, som förbruka mera arbete än de faktiskt betala, är icke blott upprörande, men strider också mot samhällets mest fundamentala ekonomiska intressen. Parasitiska yrken leverera varor till onaturligt billiga pris, pris som ligga under de verkliga produktionskostnaderna, och dra därigenom samhällets produktionskrafter in på falska banor. I detta afseende verka de analogt med statspremier, som uppmuntra vissa näringar på andras bekostnad. De förrycka hela samhällets hushållning och bidraga därigenom att förringa resultatet af det samhälleliga arbetet.
I ännu högre grad verka de otillräckliga lönerna därhän, genom att sänka arbetsdugligheten. Vi skola i ett följande kapitel se hur oändligt öfverlägsen en väl närd och väl underhållen arbetare är i fysiskt, intellektuelt och moraliskt afseende och hur mycket mera han därför är värd, rent ekonomiskt sedt. Genom att hindra denna utveckling af arbetarens fulla effektivitet, genom att stundom för det kommande släktet dra ner effektiviteten under en nivå, som redan vunnits, är det som de otillräckliga lönerna tära på själfva roten till samhällets ekonomiska lif.
Den fria konkurrensen visar sig alltså icke hålla måttet i någon enda af de tre hufvudpunkter, vi nu pröfvat den i. Den bjuder allmänheten ingen garanti mot att behöfva betala monopolpris, men lika litet industriens män mot att behöfva sälja under sina produktionskostnader, den gör ej arbetet till den likformiga
