handelsvara med ett enda marknadspris, som den liberala ekonomien räknade med, den tillförsäkrar arbetaren icke en lön, hvaraf han verkligen kan lefva.
Därför räcker den fria konkurrensen häller alldeles icke till att förverkliga det mål, som frihandelsskolan tänkt sig, en ekonomiskt riktig ledning af samhällets hela produktion och konsumtion. För att nå detta mål kräfves något mer än att »icke ingripa», det kräfves en medveten socialekonomisk politik, som visserligen förstår att begagna sig af friheten, af det enskilda initiativet, ja af konkurrensen, men också å andra sidan af alla de sociala bildningar, som en ständigt fortgående differentieringsprocess ställer till samhällets förfogande.
⁎
Mellan de stora naturliga intressegrupperna
konsumenter och producenter står i den fria konkurrensens
samhälle företagarne, hvilkas uppgift det är dels att
leda produktionen, dels att finna afsättning för
densamma, med ett ord att vara ett förbindelseled mellan
de många olika i produktionen medverkande elementen
å ena sidan och konsumenterna å andra sidan. Denna
mellangrupp lefver på skillnaden mellan försäljningspris
och produktionskostnader; det ligger i hvarje företagares
intresse att i sin helhet göra den skillnaden så stor som
möjligt, och för det ändamålet skapas och utnyttjas
monopolställningar.
Konsumenternas intresse är rakt motsatt: det kräfver, att varuprisen nedtryckas till de verkliga produktionskostnaderna. Det arbete, som nu utföres af företagarne, skall betalas med arbetslön och inräknas i produktionskostnaderna. Men den egentliga företagarvinsten skall, liksom alla monopolvinster, behållas för konsumenterna och delas mellan dem. Det är som medel
