tillgodoseende av trafiksäkerheten eller eljest av särskilda skäl, förordna att enskild väg ej må anslutas till allmän utan länsstyrelsens tillstånd eller att befintlig enskild utfartsväg ej vidare må användas för ändamålet. Bestämmelser om gottgörelse för men, som orsakas av ett dylikt förbud, finnas i 31 b och 31 c §§. Huvudprincipen är att gottgörelse kan utgå endast då förbudet innebär hinder att begagna en redan befintlig utfartsväg samt den skada som vållas är mera avsevärd. Att genom förbudet en fastighet hindras att efter fritt val taga ny utfart utgör alltså icke någon grund för gottgörelse; dock göres härifrån undantag för vissa fall beträffande fastighet som tillkommit före ikraftträdandet av 1947 års regler.
2) Allemansrätten
I närmast föregående avdelning ha behandlats i lag stadgade inskränkningar i jordäganderätten. Vissa andra dylika inskränkningar gälla enligt sedvanerätt utan skrivna lagbud eller med högst ofullständig reglering i lag. Av särskilt intresse i detta sammanhang är den s. k. allemansrätt, vilken yttrar sig som en befogenhet för envar att i viss utsträckning beträda annans mark och tillgodogöra sig naturalster där samt att nyttja annans vattenområde.
Ehuru denna rätt icke är i sin helhet fixerad i lag, finnas dock vissa lagbestämmelser, som antyda dess förhandenvaro. En bestämmelse, från vilken motsättningsvis kan slutas att en allmän färdselrätt över annans mark av viss beskaffenhet finnes, är stadgandet i 24 kap. 4 § strafflagen. Enligt lagrummet är den, som olovligen tager väg över tomt eller plantering eller över annan äga som kan skadas därav, förfallen till bötesstraff. Här förutsättes tydligen, att tagande av väg över andra än de uppräknade ägoslagen är rättsenligt.[1] I 24 kap. 2 § strafflagen finnes en bestämmelse, som ävenledes ansetts tyda på förhandenvaron av en allmänhetens rätt med avseende på enskild fastighet. I lagrummet stadgas straff för den, som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller ock vindfälle, sten. grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till bruk. Om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är att anse som ringa, skall i sådant fall dömas till ansvar för åverkan. Paragrafen korresponderar med 20 kap. 8 §, som stadgar att gärning som nyss nämnts, vilken icke är att anse såsom ringa, skall bedömas såsom olovligt tillgrepp. Av uppräkningen i 24 kap. 2 § av naturalster, vilkas tagande är förbjudet. kan slutas. att det är lovligt att tillägna sig andra naturprodukter såsom vilda bär, blommor, svampar och kottar.
Beträffande vattenområde stadgas i 1 kap. 1 § vattenlagen, att envar
- ↑ Jfr ett uttalande i lagberedningens förslag till jordabalk III (1909) s. 106, där den nämnda strafflagsbestämmelsen anmärkes, varefter tillägges: "eljest är beträdande av annans mark icke någon förment".
