äger att "med här nedan stadgade eller eljest lagligen gällande inskränkningar" råda över det vatten, som finnes å hans grund. Uttrycket "eljest lagligen gällande inskränkningar" åsyftar bl. a. en på sedvana grundad rätt för allmänheten att begagna ett enskilt vattenområde för sådana ändamål som badning, båtfärder, tvätt och vattenhämtning. Här kan f. anmärkas att det vid vattenlagens tillkomst diskuterades att närmare reglera dessa allmänhetens befogenheter, men att man avstod härifrån enär rättsuppfattningen rörande gränserna för desamma ansågs alltför svävande.
Vissa uttryckliga lagbestämmelser om frihet att beträda annans mark: finnas i t. ex. 27 § lagen om rätt till fiske, 14 § lagen om rätt till jakt och 5 § lagen om flottning i allmän flottled. De rättigheter, som där lagfästas äro begränsade till att avse speciella fall i samband med fiske, jakt och flottning.
Rörande omfattningen och innebörden av allemansrätten har fritidsutredningen gjort vissa uttalanden i sitt betänkande angående inrättande av fritidsreservat för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning (SOU 1940:12, s. 80–86). En av fritidsutredningens sekreterare utarbetad promemoria, innefattande närmare utredning av frågan, finnes såsom bilaga intagen i betänkandet. Beträffande allemansrättens rättsliga karaktär yttras i promemorian:
Allemansrätten är ingen rätt i privaträttslig (civilrättslig) mening och åtnjuter, åtminstone där den icke undantagsvis blivit föremål för reglering genom lagstiftning, ett högst ofullständigt rättsskydd. Allemansrätten kan till exempel genom av ägaren företagna dispositioner med avseende å fastighetens användning bringas att upphöra. Den faktiska utövningen av allemansrätten kan omöjliggöras genom att markägaren exempelvis uppsätter ett oöverkomligt stängsel. Därest statsmakterna skulle vilja göra inskränkningar i allemansrätten genom ändrad lagstiftning (till exempel beträffande rätten till bärplockning) kan detta – utan att det skulle strida mot grunderna för svensk rättsåskådning – ske utan ersättning till dem, som kunna påvisa, att de förut haft en icke obetydlig inkomst av rättens utövande. Å andra sidan finnes det givetvis icke något principiellt hinder för att genom lagstiftning skapa visst skydd för utövandet av allemansrätten.
Eftersom allemansrätten icke är i *lag fullständigt reglerad utan väsentligen vilar på sedvanerättslig grund, råder en viss oklarhet rörande gränserna för dess utövning i de enskilda fallen. Det torde även förhålla sig så att uppfattningen härom är skiftande inom olika delar av landet. En del av det moderna friluftslivets företeelser, t. ex. camping, äro f. ö. av så sent datum, att någon mera allmän, enhetlig uppfattning om de med dem förbundna allemansrättsliga problemen ännu knappast kunnat utbildas.
Den för friluftslivet viktigaste av allmänhetens ifrågavarande befogenheter är givetvis rätten att färdas över och vistas å annans mark. Färdselrätten framgår såsom ovan framhållits av 24 kap. 4 § strafflagen. Frågan
i vad mån man har rätt att tälta eller eljest slå sig ned på marken är
