Utredningen har övervägt huruvida särskilda bestämmelser till förhindrande av olämplig jorddelning inom strandområden böra meddelas. Av skäl som redovisas i det följande (s. 82 ff) har utredningen emellertid ansett att i avbidan på att fastighetsbildningssakkunniga avsluta sitt arbete särskilda sådana regler nu kunna undvaras.
För närvarande kan en markägare eller nyttjanderättshavare genom att uppsätta höga och ogenomträngliga stängsel faktiskt hindra allmänhetens tillträde även till sådan mark, som icke rättsligen är skyddad mot allemansrättens utövning. Ehuru det icke kan antagas att sådana hägnader i större utsträckning finnas eller komma att uppsättas kring eller inom de områden, för vilka byggnadsförbud enligt strandlagstiftningen komma att gälla, anser utredningen nödvändigt att i denna lagstiftning ingå regler som förhindra att allmänheten på detta sätt utestänges. Att förbjuda bibehållande och uppsättande av stängsel inom strandområdena bör dock icke komma i fråga med hänsyn till de många fullt legitima behoven av att ha hägnader där. Det är sålunda självklart att stängsel för betesdjur, kring tomtplatser och trädgårdar, utefter vägar och i andra liknande fall böra få finnas även inom strandområdena. Men möjlighet bör finnas för myndigheterna att föreskriva att i stängsel, som hindra eller försvåra tillträdet till mark inom strandområdena där allmänheten eljest ägt rätt att färdas, skall anordnas genomgång. Det lämpligaste torde vara att låta den, som håller stängslet, själv ombesörja den ifrågavarande åtgärden mot ersättning för kostnaden.
I fritidsutredningens förut (s. 60) omnämnda förslag till strandlag fanns en bestämmelse om förbud mot nedskräpning inom strandområde. Brott mot bestämmelsen var enligt förslaget belagt med bötesstraff. Enligt strandutredningens mening föreligger behov av en dylik regel även beträffande andra områden än de invid stränderna belägna. Problemet synes böra upptagas och lösas i hela sin vidd i annat sammanhang. I avvaktan på att så sker vill utredningen emellertid förorda, att i strandlagstiftningen intages ett stadgande som inskärper att inom de områden, denna lagstiftning avser, nedskräpning och osnyggande icke får ske.
En fråga som har samband med problemet att bevara stränderna såsom allmänna fritidsområden är vilka åtgärder som böra vidtagas för att förhindra förorening genom utsläppande av kloakvatten i sjöar och vattendrag. Föroreningen av vattnen ökar alltmer i synnerhet i närheten av tätorterna och utgör för närvarande på många håll en mycket allvarlig olägenhet. Frågan har berörts av 1946 års vatten- och avloppssakkunniga i ett nyligen avgivet betänkande (SOU 1951: 26). Dessa sakkunniga, som icke själva haft att framlägga förslag till frågans lösning ha (s. 273 ff) förordat att en särskild utredning härom verkställes samt framhållit vissa synpunkter att beaktas vid utredningsarbetet. Strandutredningen vill för sin del kraftigt
understryka vikten av att åtgärder till förebyggande av vattenförorening
