vidtagas. då så kan ske. Ur friluftslivets synpunkt är det ett starkt önskemål att vattnen i största möjliga utsträckning hållas rena.
Enligt utredningens uppfattning kan den erforderliga regleringen av bebyggelse m. in. inom strandområdena i många fall genomföras utan olägenhet för markägarna. För de fall då olägenhet uppkommer bör emellertid lagstiftningen giva möjlighet för markägare att under vissa förutsättningar erhålla gottgörelse. Vad nu sagts om markägare gäller även andra sakägare med avseende på den ifrågavarande marken. Regler om gottgörelse och om förfarandet vid tvist därom samt andra därmed sammanhängande bestämmelser böra införas.
Tillämpningen av den ifrågasätta strandlagstiftningen bör enligt utredningens mening uppdragas åt länsstyrelserna, vilka även enligt den allmänna byggnadslagstiftningen handlägga ärenden om bebyggelsereglering och därmed sammanhängande spörsmål. Under handhavandet av den provisoriska lagen ha länsstyrelserna förvärvat erfarenhet beträffande vilka strandområden som äro i behov av skydd i ifrågavarande hänseende.
I den provisoriska lagen har bredden av de strandområden, inom vilka regleringen må gälla, maximerats. Vidare har föreskrivits att de reglerande åtgärderna icke skola föranleda intrång för försvaret, jordbruket, fisket. skogsskötseln och den allmänna samfärdseln. Motsvarande bör enligt utredningens mening gälla även i fortsättningen.
Strandutredningen anser alltså att strandlagstiftningen bör i huvudsak utformas så, att länsstyrelserna erhålla möjlighet att inom särskilt angivna strandområden förbjuda bebyggelse och vissa andra åtgärder utan särskilt tillstånd. Ehuru strändernas utnyttjande sålunda formellt sett regleras genom ingrepp av negativ art, förbud, skola länsstyrelserna vid sitt handhavande av strandlagstiftningen städse positivt verka för att stränderna bli så utnyttjade att största möjliga nytta för det allmänna och trevnad för allmänheten vinnes utan att fastighetsägarnas berättigade intressen trädas för nära. Både vid sin prövning av frågan om förbudsförordnande bör meddelas eller icke och vid behandlingen av inkomna ansökningar om tillstånd att uppföra byggnad eller vidtaga annan åtgärd blir länsstyrelsen nödsakad att i viss mån göra klart för sig, hur strandområdena lämpligen böra användas. Länsstyrelsen måste också vid tillståndsprövningen bestämma, huruvida och var bebyggelse skall få komma till stånd inom strandområdena. För ändamålet torde ej sällan behöva göras undersökningar på marken, vilka då kunna resultera i rekommendationer om det framtida utnyttjandet av vissa fastigheter eller områden m. in. Man erhåller på så sätt en slags informell detaljplanering i fråga om strandanvändningen.
För att rätt kunna sköta strandskyddet kan det emellertid därutöver vara önskvärt för länsstyrelsen att – särskilt såvitt angår de mest utsatta strandområdena – söka draga upp riktlinjer för hur den nödvändiga
bebyggelsen i stort lämpligen bör anordnas och hur utvecklingen i övrigt
