området; om någon kan taga sig över stängslet eller på annat sätt bereda sig tillträde till området, har han rätt att vistas där.
Det kan väl icke förväntas att inom sådana strandområden av i stort sett orörd natur, som företrädesvis komma att bli föremål för förordnande enligt 1 § av den föreslagna lagen, verkligt hindrande stängsel finnas eller komma att uppsättas i större omfattning. Kostnaderna härför torde i allmänhet vida överstiga den eventuella nyttan av att kunna på sådant sätt hägna obebyggd mark. Givetvis kunna dock fall finnas, då – därest icke förebyggande åtgärder vidtagas – hindrande stängsel komma att uppsättas kring sådana områden vid stränderna, där allemansrätten gäller. Regleringen av strandbebyggelsen kommer att medföra att vid stränder, som det ansetts angeläget att skydda, bebyggelsen på de flesta ställen förlägges på något avstånd från själva strandlinjen. Mellan denna linje och tomterna kan komma att ligga ett bälte av mark, som varken får bebyggas eller avstyckas för bostadsändamål och där allmänheten har rätt att vistas. Det kan då tänkas att en tomtägare skulle önska förvärva äganderätt eller nyttjanderätt till en intill hans tomt belägen del av det skyddade bältet för att därefter inhägna denna. Han kunde på detta sätt till sin tomt lägga en markremsa som sträckte sig ända ned till stranden. Genom inhägnaden skulle allmänheten hindras att beträda denna mark och passagen mellan olika delar av det fria området hindras. Även utan samband med bebyggelse kunde dylika inhägnade områden tänkas uppstå. Sålunda skulle ett badställe kunna avstängas för att användas uteslutande av någon närboende fastighetsägare, som köpt eller arrenderat platsen i fråga. I undantagsfall har också förekommit att kapitalstarka jordägare inhägnat även mycket stora arealer av ren utmarkskaraktär med höga nätstängsel, som effektivt hindra tillträdet.
I den mån allmänheten genom stängsel hindrades att utnyttja
strandområdena skulle syftet med ett meddelat förbud mot bebyggelse eller
annan åtgärd förfelas. Utredningen har därför ansett det nödvändigt att hindra
att allmänheten på angivet sätt utestänges. Härför krävas bestämmelser
i strandlagen. .
I avdelning V av betänkandet har nämnts att fritidsutredningen i sitt
förslag till strandlag intagit en regel, som föreskrev dels att – med vissa
undantag – nya hägnader icke skulle få uppsättas inom strandområdena,
dels ock att länsstyrelsen skulle äga förelägga ägaren av ett redan
befintligt stängsel att anordna led, grind eller stätta, därest stängslet
omöjliggjorde eller avsevärt försvårade tillträdet till mark, där allmänheten ägde
rätt att färdas till fots.
Strandutredningen anser att förbud mot uppsättande inom strandområdena av stängsel, som ej tillåta passage, icke bör stadgas. Med hänsyn till
att behov av stängsel föreligger i en mängd fall – en del av dem har
