På sätt jag i nyssnämnda proposition framhållit, får utredningen närmare Pröva i vad mån ersättning skall utgå för det men, markägaren kan ha lidit genom ett byggnadsförbud som meddelats med stöd av en provisorisk lagstiftning.
Inlösnings- och ersättningsbestämmelser i byggnadslagen och lagen om
allmänna vägar
Såsom tidigare framhållits är det i och för sig möjligt att genom
planläggning enligt byggnadslagen anordna en reglering av strandbebyggelsen i
syfte att tillgodose allmänhetens behov av fritidsområden. Det planinstitut,
som kan användas för en sådan reglering, såvitt avser glesbebyggelse, är
fastställd generalplan. Genom generalplan lokaliseras vidare
tätbebyggelsen till bestämda områden. Den närmare planregleringen av tätbebyggelse
sker genom stadsplan och byggnadsplan.
Tidigare har anförts, att planläggning är ett omständligt, tidskrävande och kostsamt medel att vinna en bebyggelsereglering, vilket därför av praktiska skäl icke lämpar sig enbart för en reglering med så begränsat syfte som att skydda stränderna mot olämpligt byggande. Där emellertid av andra skäl en planläggning är påkallad, kan vid denna erforderligt strandskydd ordnas.
Byggnadslagens planbestämmelser och det av utredningen föreslagna regleringsförfarandet med särskilda strandförbud äro alltså i viss mån alternativa. Upprättandet av t. ex. en generalplan, i vilken strandområden undantagas från bebyggelse, kan i vissa fall vara lämpligare än att utfärda förbud enligt strandlagen. Det kan också förhålla sig så, att efter det förbud meddelats med stöd av strandlagen, det befinnes lämpligt att ett visst förbudsområde intages i detaljplan; i sådant fall blir för detta område strandlagsförbudet onödigt.[1] Med hänsyn till det samband byggnadslagens planbestämmelser alltså äga med förbudsbestämmelserna i den föreslagna strandlagen, bör det vid försök att utforma en ersättningsregel i strandlagen vara av intresse att undersöka vilka bestämmelser om gottgörelse till markägaren, som äro knutna till de olika planinstituten i byggnadslagen. Beträffande generalplan finnas bestämmelserna i 21 och 22 §§ byggnadslagen, av vilka den förra paragrafen behandlar inlösen och den senare ersättning för intrång. Lagrummen avse generalplan i stad men äga. jämlikt 88, 90 och 104 §§, motsvarande tillämpning beträffande generalplan i stadsliknande samhällen och å landet i övrigt. 21 och 22 §§ lyda:
21 §. Skall mark enligt fastställd generalplan användas för annat ändamål än enskilt bebyggande och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, vare staden
skyldig att lösa marken.
- ↑ Enligt 1 § tredje stycket av den föreslagna strandlagen skall i ett sådant fall strandlagsförbudet förlora sin verkan inom området i fråga.
