Frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall bedömas efter den fastighetsindelning som gällde vid tiden för generalplanens fastställande, med de ändringar av indelningen som skett för planens genomförande.
22 §. Får mark enligt fastställd generalplan icke användas för annan glesbebyggelse än för jordbrukets, fiskets, skogsskötselns och därmed jämförligt behov, och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, vare markens ägare berättigad till ersättning av staden för den skada som han härigenom lider. Samma lag vare om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken som upplåtits innan planen fastställdes.
Ersättningen skall, om förbudet är tidsbegränsat, bestämmas att utgå med visst årligt belopp, med rätt för såväl staden som markens ägare eller annan sakägare att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden eller vid förlängning av giltighetstiden för bestämmelsen. Vad i fråga om ersättningen avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan staden och sakägare gälle jämväl mot den som efter planens fastställande förvärvat sakägarens rätt till marken.
Vid bedömandet av frågan huruvida ersättningsplikt föreligger skall vad i 21 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.
Beträffande stadsplan finnas i byggnadslagen regler om lösningsrätt och lösningsskyldighet för staden eller kommunen men däremot icke någon bestämmelse om intrångsersättning. Stads lösningsskyldighet regleras av 48 §, vilken jämlikt 88, 90 och 106 §§ har motsvarande tillämpning i fråga om stadsplan i stadsliknande samhällen och å den rena landsbygden. Regeln är att därest mark enligt stadsplanen skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande och markens ägare till följd härav kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, är staden skyldig att lösa marken. När ett år förflutit från tomtindelnings fastställande, åligger lösningsplikt staden även beträffande tomtdel som ägaren kan nyttja allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde. Frågan huruvida lösningsplikt föreligger skall bedömas efter den fastighetsindelning som gällde vid tiden för stadsplanens antagande, med de ändringar av indelningen som skett för planens eller för tomtindelnings genomförande.
I byggnadsplan kan bestämmas att mark skall användas till väg eller annan allmän plats. I vissa fall (112 och 113 §§ byggnadslagen) är ägaren skyldig att utan ersättning upplåta sådan mark. I andra fall är han berättigad till ersättning. I 116 § byggnadslagen, vilket lagrum avser byggnadsplan å landsbygden men jämlikt 76, 88 och 90 §§ äger motsvarande tillämpning beträffande byggnadsplan i stad och stadsliknande samhälle, regleras ersättningsrätten. Principen är densamma som i 22 §. Kan ägaren till följd av att marken enligt planen skall användas till väg eller allmän plats nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, är han berättigad till ersättning för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken som upplåtits innan byggnadsplanen
fastställdes. Ersättning skall bestämmas att utgå med visst årligt belopp.
