fastighetsindelning. som gällde vid tiden för stadsplanens eller stomplanens antagande med de ändringar däri som skett för planens genomförande. .
Rörande innebörden av 28 § lämnas vissa upplysningar i förarbetena till stadsplanelagen. Sålunda yttrade den kommitté, som upprättat förslag till lagen, hl. a. följande angående inlösningsskyldigheten:
Frågan, huru stads inlösningsplikt rätteligen bör bestämmas, är en av de svåraste inom stadsplanelagstiftningen. Väsentligen beror detta därav, att svaret ej står att härleda ur enbart rättsliga grunder utan måste bestämmas av vad som kan i detta hänseende finnas skäligt och billigt. Då stadsplan och tomtindelning läggas över en fastighet, medför detta för jordägaren såväl olägenheter som fördelar, de förra beroende därav, att marken ej får bebyggas med samma frihet som förut, fördelarna härflytande ur det högre värde, byggnadsmarken får såsom tomtmark inom stadsplanelagt område. Det gäller då att finna en anordning, som rimligt och skäligt avväger olägenheter och fördelar, så att jordägaren visserligen icke får dragas med olägenheter utan motsvarande fördelar men ej heller tillskyndas oförtjänt vinst på samhällets bekostnad. – – –
Även om stadsplan och tomtindelning läggas över en fastighet, kan ägaren i regel under längre eller kortare tid utan hinder av byggnadsförbuden tillgodogöra sig fastigheten på samma sätt som förut eller på annat sätt, som i skälig grad tillgodoser hans ekonomiska intresse. Så länge så kan ske, finnes ingen anledning att ålägga staden plikt att lösa. Stadens lösningsplikt skall skydda jordägaren mot direkt förlust till följd av byggnadsförbuden, icke bilda underlag för spekulation i stadsjord.
I den mån stadens utveckling fortskrider genom byggnadsverksamhetens utsträckning till nya områden, utläggning av nya gator, inlösen och bebyggande av tomtdelar o. s. v. inträda emellertid nya förhållanden, som kunna inverka på möjligheten att utnyttja en fastighet. Om en del av fastigheten tages i anspråk för stadsplans eller tomtindelnings genomförande, kan detta utgöra hinder för återstående delens användning såsom förut och nödvändiggöra en omläggning av sättet för dess utnyttjande. Därvid kan det befinnas, att del av fastigheten, som ej får bebyggas, till följd härav varder för ägaren relativt onyttig, och staden bör då vara pliktig inlösa sådan mark. – – –
I allmänhet torde det vara antagligt, att stadens inlösningsplikt ej skall behöva inträda, förrän del av en fastighet faktiskt tages i anspråk för stadsplans eller tomtindelnings genomförande, d. v. s. då del av fastigheten såsom gatumark övergår i stadens ägo eller såsom tomtmark inlöses av granne och förenas med hans tomt eller utnyttjas till självständigt bebyggande enligt stadsplanen. Detta kan emellertid icke uppställas såsom allmängiltig regel. Otvivelaktigt förekomma fall, då redan stadsplanens eller tomtindelningens befintlighet jämte därmed sammanhängande byggnadsförbud kunna hindra en fastighets behöriga utnyttjande. Om en för jordbruksändamål använd fastighet, som helt eller delvis inlagts i gatumark, för sitt fortsatta utnyttjande behöver nya ekonomibyggnader, eller om trång tomt, som är belägen mellan två andra trånga tomter, blivit genom ändring i tomtindelningen uppdelad på dessa senare eller om husen å en genom ändring i stadsplan styckad tomt kräva reparation eller ändring, som är att hänföra till nybyggnad, samt i ena eller andra fallet gällande byggnadsförbud lägger hinder i vägen för en åtgärd, som är nödig för fastighetens fortsatta utnyttjande på ekonomiskt rimligt sätt, kan det otvivelaktigt med fog ifrågasättas, att staden skall lösa.
Kommittén häller alltså före, att stadens plikt att lösa mark bör göras beroende
av en för varje särskilt fall verkställd prövning, huruvida den mark, om. vars
