Omprövning av beloppet kan ske i likhet med vad fallet är enligt 22 §. Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan den ersättningsskyldige och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter byggnadsplanens fastställande förvärvat sakägarens rätt till marken. Frågan huruvida ersättningsplikt föreligger skall bedömas med hänsyn till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för byggnadsplanens fastställande, med de ändringar av indelningen som skett för planens genomförande.
Frågan huruvida inlösnings- eller ersättningsskyldighet föreligger i
anledning av planläggning enligt byggnadslagen beror alltså av en jämförelse
mellan å ena sidan den möjlighet till utnyttjande av den ifrågavarande
marken, som finnes trots inskränkningarna genom planläggningen, och
å andra sidan markens värde vid tiden för planläggningen. Står
utnyttjandemöjligheten i uppenbart missförhållande till värdet, skall marken lösas
eller ersättning för intrånget utgå.
Samma regel om inlösnings- eller ersättningsskyldighet gäller även vid ett speciellt förbud enligt byggnadslagen utan samband med planläggning. Enligt 81 och 82 §§ må ej nybyggnad företagas eller varuupplag, materialgård eller ljusanordning inrättas om därigenom hinder för försvaret eller luftfarten skulle uppstå. I 83 § stadgas, att därest markens ägare till följd av förbudet kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, är han berättigad till ersättning för den skada han härigenom lider. Kan marken av nämnda orsak överhuvud ej användas för enskilt bebyggande och kan ägaren till följd härav nyttja marken allenast på sätt nyss sagts, är han berättigad påfordra att marken löses. Även enligt 83 § jämställes innehavare av begränsad sakrätt med ägaren och stadgas att överenskommelse om ersättning är bindande mot senare förvärvare av fastigheten eller av sakrätt i avseende å denna.
Den nu nämnda regeln om avvägning mellan värde och möjlig användning är hämtad från 1931 års stadsplanelag, där den förekommer i 28 §. Vid överföring till byggnadslagen har den dock, såsom nedan skall angivas, undergått saklig ändring på en punkt. 28 § stadsplanelagen behandlade stadens lösningsplikt beträffande mark ingående i stadsplan eller stomplan. Någon skyldighet för staden att – utan att inlösning skedde – utgiva ersättning för intrång i anledning av planläggning fanns icke enligt stadsplanelagen. I 28 § stadgades, att därest i stadsplan eller stomplan bestämts att mark skulle användas för annat ändamål än enskilt bebyggande och markens ägare till följd härav kunde nyttja marken allenast på sätt som stode i uppenbart missförhållande till markens värde, skulle staden vara skyldig att lösa marken. Då ett år förflutit från tomtindelnings fastställande, ålåge staden lösningsplikt jämväl beträffande tomtdel, som ägaren ej kunde nyttja på annat sätt än nyss nämnts. Vid bedömandet av frågan
huruvida lösningsplikt förelåge skulle hänsyn tagas till den
