Beauharnais, förste konsulns gemål. Var detta obekant för mamsell Arfvidsson, eller hade hon icke förmåga eller krafter nog att följa exemplet, icke lust att öfvergifva kaffesumpen, med hvars tillhjälp hon så framgångsrikt afslöjat så många af sina medmänniskors öden, men som kanske nu hade mistat sin kredit?
Helt visst var det också med sorgsna tankar, som den gamla spåkvinnan såg det nya seklet ingå och skådade framåt den ovissa tid, hon ännu hade kvar att lefva. Underrättelserna från yttervärlden, som hon antagligen fortfarande följde med lifligt och vaket intresse, voro ju allt annat än glada och uppmuntrande, och hennes omgifning tycks ha varit den sorgligast tänkbara. Öfverallt armod och elände, ej blott i de talrika kojor och ruckel, som mest fyllde kvarteren kring Johannes gamla kyrka och kyrkogård, utan äfven i de större och rymligare husen, Så måtte bryggaränkan Wiers gård i kvarteret Wäderkvarnen ha varit ett riktigt fattighus, där en mängd utarmade och urspårade män och kvinnor voro inhysta, och säkerligen hade mamsell Arfvidsson rika anledningar att grubbla öfver ödets växlingar, när hon bland hjonen i Wier'ska huset iakttog eller hörde talas om personer, som sett bättre dagar och hade tillhört samhällets öfre lager. En och annan ibland dem hade kanske af henne under hennes lysande period fått sitt horoskop ställdt, men ej satt tro till och låtit varna sig af förutsägelserna, såsom t, ex. grefve Gabriel Oxenstierna af Croneborg, hvilken i ungdomen varit en glad, ja kanske alltför glad, kornett vid Lätta lifdragonerna, men nu efter många hårda öden som afskedad korpral vid Lifgardet bodde i ett af Wier'ska gårdens kyffen.
