I dessa mantals- och taxeringslängdernas torra och knapphändiga uppgifter kan man läsa antydningar om ett bittert lifsöde och kanske äfven om spådomskonstens dekadans. Den ryktbara, af den gustavianska societeten under ett par decennier så lifligt uppmuntrade, i siden klädda sibyllan träffas vid det nya seklets ingång lefvande i armod, gammal — hon var 1800 i sitt 65-te år — och glömd, i en säkerligen torftig lägenhet bland de små och ruckliga husen på höjderna i Johannes, på den tiden och länge ett af Stockholms fattigkvarter. »Orkeslös och utfattig», hade hon tydligen ej kunnat spara eller lägga ihop något af de rika inkomsterna under välmaktens dagar, och det är mycket troligt att gummorna i Ulrika Eleonoras närbelägna barmhärtighetsinrättning lefde under ljusare förhållanden.
Anledningarna till mamsell Arfvidssons förändrade villkor kunna ju ha varit många; men det är möjligt, att den mest verkande faktorn fanns däri att spådomsväsendet efter Gustaf III:s bortgång kommit ur modet i Stockholm eller att mamsell Arfvidsson hade fått nya, i konsten mer förfarna medtäflarinnor. Äfven till Sverige hade ju vid denna tid ryktet hunnit om den märkvärdiga mademoiselle Lenormand[1], som i Paris hade öppnat en spådomsbyrå och genom sin underbara förmåga att spå i kort kunde glädja sig åt ett stort tillopp af besökande och uppmuntran af själfva Joséphine
- ↑ Marie Anne Adelaide Lenormand, f. 1772, d. 1843, hade vid Rue Tournon sin spådomsbyrå, som under 40 års tid var mycket besökt, särskildt af den högsta Parisersocieteten. Tre gånger satt hon i fängelse för indiskreta afslöjanden, 1809—1814 var hon förvisad från Frankrike, rädfrågades ofta af den åt mysticismen hemfallne kejsar Alexander I. Dog glömd, men efterlämnade en förmögenhet af nära en miljon francs.
