tals- och taxeringslängderna, och då hon ej kunnat anträffas i vare sig Johannes' och Ladugårdslands församlingars dödböcker eller i de i Stockholms rådsturätt förvarade allmänna dödlistorna för 1800-talets två första decennier, synes det antagligt, att hon efter sin tjänarinnas frånfälle flyttade från hufvudstaden. Möjligt är äfven, att hon slutade sina dagar på något af stadens fattighus. Vi ha emellertid ej lyckats fastställa hennes dödsår och ej heiler kunnat bekräfta Jenny Brns uppgift att spåkvinnan mamsel! Arfvidsson — vare sig hon nu var vår Ulrica eller någon annan — fick sitt sista hvilorum på Ladugårdslands kyrkogård. Det sista skedet af hennes lefnadssaga är sålunda höljdt i dunkel.
⁎
Härmed skulle nu mamsell Arfvidssons historia kunna afslutas; men det återstår att skärskåda berättelserna om att hon bodde vid Västra Humlegårdsgatan. För egen del anse vi visserligen den här ofvan lämnade utredningen af hennes identitet med Ulrica Arfvidsson afgörande och att hon sålunda aldrig hade sin bostad vid nyssnämnda gata. Men en så allmänt omfattad sägen som den om hennes stuga kan ej affärdas utan en redogörelse för de personer, som verkligen bebodde densamma, och en undersökning af huruvida någon af dem dolde hennes mystiska person under något annat namn. Någon som hette Arfvidsson fanns nämligen icke bland vare sig stugans ägare eller hyresgäster under hela den tidrymd, hvarom här är fråga.
Beträffande ägarne upplyser den i statsingeniörskontoret förvarade designationen, att tomten nr 21 A. i kv. Träskfloden, hvarå stugan var belägen, innehades
