rätt betänklig individ. Själf bodde han vid Kaptensudden på Djurgården, möjligen för att ej vara alltför nära sina hyresgäster i staden, med hvilka han synes ha lefvat på allt annat än god fot. Rådsturättens protokoll bevara nämligen talrika vittnesbörd om hur Ahlström på offentlig auktion lät försälja diverse persedlar, som hans hyresgäster pantsatt för ogulden hyra. Än var det hofskräddaren Olof Höök, som sålunda miste en »fruntimmerspäls af broscheradt sidentyg» och ett kattunstäcke, lämnade som säkerhet för tillsammans 200 daler kpmt., än var det sjömannen Castelin, eller hökaren Hofdahl, eller traktören Dahlström m. fl., som råkat i liknande förlägenhet och måst finna sig uti den hårdhjärtade kaptenens tillvaratagande af sin rätt. Kommer så till, att Ahlström upplät en del lägenheter åt sådana fruntimmer, som Bellman plägade benämna nymfer, så kan man väl förstå, att både Ahlström och hans hus ej åtnjöto det bästa anseende.
Om Ahlströms person och lefnadsförhållanden äro upplysningarna för öfrigt ganska knapphändiga, men det synes mycket sannolikt, att han var identisk med den skeppare Ahlström, som för sin »ovettiga trut» allmänt kallades »Ottomaniska porten» och hvars minne finnes bevaradt i följande anekdot i samband med den bekante riksdagsmannen, borgmästaren i Arboga Renhorn. Denne, som var en arger karl, förordnades af ständerna till åklagare mot Brahe och de öfriga sammansvurne år 1756 och yrkade på dem med mycken stränghet förlust af lif, ära och gods. För sitt omak erhöll Renhorn 6,000 plåtar, men blef snart sjuklig och började begagna vattnet vid Djurgårdsbrunn. En dag bjöd han alla brunnsgästerna på kalas utom skep-
