paren Ahlström, hvilket så grämde denne, att han följande dag begärde brunnsrätt öfver Renhorn. Därvid upprepade Ahlström Renhorns eget votum mot Brahe och de öfriga dömde och yrkade för honom samma straff. Häröfver blef Renhorn så förargad, att han reste hem, men fick feber och dog efter några dagar.[1]
Som ägare af huset vid Österlånggatan kunde Ahlström naturligtvis ej bli i okunnighet om de med detsamma förbundna sägnerna, att en förtrollad prinsessa där hade sitt hemvist och att skatter voro nedgräfda i källrarna, och vare sig han nu hade tröttnat på sina mödor och obehag som hyresvärd, eller hans spekulativa ande hoppades på en god affär; men i juli månad 1767 tycks han ha beslutit sig för att försälja fastigheten och införde för detta ändamål i Bihanget till Stockholms Posttidningar n:o 58 sagda år följande tillkännagifvande:
»Här i staden emellan Österlång- och Baggensgatorna äro tvänne sammanbyggda hus sub n:ris 129—131 och 142, hvilkas tjocka murar samt mångfaldiga källrar och hvalf med mera, så väl som gamla tryckta klosterbeskrifningar, nogsamt utvisa, att dessa husen före reformationstiden varit nunnekloster, och af allmänt rykte är bekant, att i och under dessa gamla klosterhusen skall innan den lutherska läran här i riket infördes uti åtskilliga källrar och hvalf därstädes stora skatter af guld och silfver vara insatte och hvalfven igenmurade, hvilket äfvenväl en malmletare under edsplikt intygat och attesterat skall sig bestiga till ungefärligen etthundratrettio tunnor gulds värde. I anseende
- ↑ Svenska småsaker (af P. G. Berg). — Sthm 1871.
