som kännare visade utkasten af min morbrors pensel vid fyllda 80 år.»
Den missräkning, hertigen erfor öfver att ej bekomma det märkvärdiga manuskriptet och som han naturligtvis delgaf den yngre Ulfvenklou, tycks ha föranledt denne att fälla några ofördelaktiga omdömen om farbrodern, hvilket åter så förargade den gamle koleriske mannen, att han ett par veckor senare till riksrådet Falkenberg skref det ofvannämnda brefvet i tydlig afsikt att däri lämnade meddelanden om brorsonen skulle delgifvas hertigen.
Om farbroderns vrede bära följande utdrag vittnesbörd: »För tre veckor sedan lät min brorson omsorgsfullt, genom sin mor och sitt syskonbarn, Hasenkampf, utsprida ett rykte här om sin gunst hos prins Carl, såsom den där med honom arbetade i den underjordiska vetenskapen, och han vore mycket förvånad däröfver att jag dristat vägra lyssna till prinsens mellankomst till hans fördel, ända därhän att skrifva mig till, för att få ett ganska stolt svar. Jag skrattade endast däråt, igenkännande min skurk till brorson, isynnerhet som början af denna nyhet var osann. Jag fästade ej större uppmärksamhet därvid, än vid ett anonymt bref, som man skref till mig från Brest, för att låta mig veta denna uslings dåliga uppförande. Såsom bevis därpå anförde man, att sedan han fått stryk af sin betjänt till den grad, att han blef nödsakad ropa på hjälp, hade han fallit öfver den andra uslingen och piskat honom i sin ordning, hvilken på knä bedt om miskund och framställt, att om man jagade bort honom, skulle det tvinga den andre att betala honom en lifstidspension af 1,000 écus årligen;
