bror af hans ålder. Jag gaf ingen förtroende däraf, förbehållande mig, att därom endast rådfråga hans vänner. Tillfälle därtill erbjöd sig snart genom riksrådet grefve Liewens ankomst. Vi använde flera dagar att genomgå dessa papper och han bedömde dem på samma sätt som jag, utan att fästa ringaste uppmärksamhet vid det magiska manuskriptet. Slutligen såg riksrådet grefve Falkenberg det likaledes, och jag är ganska öfvertygad, att om där har funnits ett godt manuskript med denna titel, så var detta en falsk afskrift; ty det innehöll helt simpelt Cabala eller judarnas stora hemlighet, med hvilken nyare tiders filosofer drifvit så mycket gäckeri och som själfva fanatismen dömt till elden, tillika med dem, som tro därpå.»
Härefter följa några meddelanden om innehållet i »Cabala», som af öfversten betecknas säsom »en vetenskap, långt före detta förbehållen åt zigenare och spåkäringar», och därpå fortsätter brefskrifvaren: »Döm af denna trogna berättelse, Nådige Herre, om detta lönade mödan att bevara eller kasta bort! Också hade jag benådat det från elden, om man ej hade underrättat mig, att en brorson, som bär mitt namn, efter några dagars vistelse hos denne grandonkel blindt kastat sig in i dessa galenskaper och, i brist af tillräckligt ljus, sökt att leda sig af Svedenborgs: då, af medlidande med honom och andra nog svaga sinnen för att göra sig till andeskådare, utan att fästa minsta uppmärksamhet på allt besvär, som så många besvärjare kunnat förorsaka änglarne Gabriel, Michaël och andra handtlangare vid dessa underverk, brände jag ganska hastigt upp denna gemena afskrift, och kom ej ihåg, om den ännu fanns till, när jag åt baron Barnekow
