klädd på en divan, vid det plötsliga uppträdandet af en mörk, dimmig kvinnofigur i förskräckelsen sträcka upp armarna och ena benet i höjden.
Af de båda öfriga teckningarna föreställer den ena »Baletten på Gripsholm den 9:de Juni 1785», och till vänster ser man »Ulfklou i ett magiskt fönster, som förargar sig öfver Propheternas vackra Balette». De dansande äro general Vegesack, hertigen och Gösta Stenbock, alla i fruntimmersdräkt, och nedanför ses tre män, som på blåsinstrument utföra musiken. Den andra teckningen är en »Tafla, som visar tillgången vid Uilfklous sista mystiska testamente, som efter dess egen begiäran skiedde i Hertigens, Bondens, min (Reuterholms) och Vegesacks närvaro på Drottningholm». Bilden återger Reuterholm skrattande, bertigen med hopknäppta händer, Bonde läsande och gråtande samt Vegesack till höger på afstånd, lyssnande i lutad ställning.
Emellertid återupptogs skattgräfningen, fastän initiativtagaren var borta, i början af år 1785 och under Reuterholms ledning och pågick några månader. Jämte hertigen och flera af de förutnämnda herrarna deltogo i arbetet den förstnämndes bibliotekarie Johan Åbom och bokhållare Sandvall samt en ny profet vid namn Axberg, men resultatet blef lika negativt som under Ulfvenklous ledning. Några skatter kommo ej i dagen, förmodligen därför att man lika litet nu som tillförene förstod konsten att på riktigt sätt »piska andarna». Men af meddelandena om gräfningarnas förlopp framgår, att Axberg måtte ha varit en genompiskad skälm, som till och med tillät sig att drifva med herrarna. Det berättas, att Sandvall, som, antagligen
