på Reuterholms uppmaning spionerat på Axberg, vid ett tillfälle upptäckt huru denne och hans medbjälpare gjort sig lustiga öfver att de lurat herrarne, bland annat därigenom att en af Axbergs karlar stått uppe i en spis och kastat stenar ner i källaren, hvilket herrarna trott vara spökeri af den förtrollade prinsessan. För att hämnas hade herrarna då beslutat att låta några lejda, i olika kostymer utstyrda karlar ge Axberg och hans handtlangare ett kok stryk, men Axberg anade oråd och rymde sin väg, och därmed tycks hela skattgräfningen ha lämnats åt sitt öde.
Om hvem Axberg var föreligga inga uppgifter; men det fanns vid slutet af 1700-talet i Stockholm en kardmakare, som bar namnet och dopnamnet Anders, och det är möjligt, att det var han. En kardmakare kunde ju på den tiden lika bra vara profet och andebesvärjare som den ryktbare strumpväfvaren Collin religionsstiftare. Men Axbergs fiasco verkade väl att han ej i likhet med Collin af hertigen hugnades med titeln hofbibliotekarie och blef vidare uppmärksammad.
Skattgräfningen vid Österlånggatan hade sålunda misslyckats, men man må ej därför inbilla sig att Ulfvenklou afslutade sina förbindelser med vare sig andevärlden eller hertig Carl och dennes magiska kotteri. Från Carlskrona sände han hertigen åtskilliga skrifvelser, emellanåt daterade »Sone näste» och undertecknade »Charemon», ett namn, som han erhöll den 11 februari 1786 kl. 10 på natten, då »han oförmodadt fick sin första ordination af Herrans ängel och erhöll naturens, nådens och allmaktens nycklar i närvaro af vittnena Gabriel, Uriel, Raziel m, fl.» I ett annat bref, den 6 april, bebådar han sin ankomst till Stock-
