och att man ej längre ämnade låta föra sig vid näsan af en person, som antingen likt Svedenborg genom en alltför upptänd imagination lidit rubbning till sina sinnen eller ägde nog ringa heder och samvete att vilja inbilla folk lögner och historier, dem han ej en gång själf trodde.» Ehuru det måhända ligger någon öfverdrift i denna berättelse, som är Reuterholms egen, kan man ej betvifla, att förloppet var ungefär som det skildrats, och faktum är att Ulfvenklou, blott föga tröstad genom den onekligen smickrande jämförelsen med Svedenborg och af hertigens och baron Bondes sympatiuttalanden, blef flat och skamsen och några dagar senare öfvergaf det otacksamma sällskapet och reste till Finland. Här hade han fränder och vänner och borde ha känt sig hemmastadd, ty landet hinsidan Östersjön var ju sedan gammalt ett älsklingstillhåll för trollkarlar och spåkvinnor, men hans oroliga ande eller kanske andra andar, som behärskade honom, förde honom snart åter till Sverige och i början af 1787 var han bosatt på Kläckeberga. Där tyckes han ändtligen och sedan han med kaptens afsked lämnat tjänsten ha funnit lugn och ro, ty han berättar i ett bref till Oxenstierna, hur han lefde filosofens lif och med arbetsam hand och böner till Gud skötte sin jord. Sitt sysslande med mysticism, profetior och andeumgängelse öfvergaf han dock icke, och särskildt med hertigen underhöll han härom åtskilliga år framåt en rätt liflig brefväxling. H. K. höghet tycks ha varit honom lika bevågen som förr, och därtill fanns också god anledning. Ulfvenklou hade ju en gång vid en högtidlig sammankomst i hertigens »sanctuarium» och efter många ceremonier spått honom, att han skulle
