blifva ej blott Sveriges utan äfven Norges konung — en spådom, som märkvärdigt nog slog in, och det var kanske af tacksamhet härför, som Ulfvenklou af konung Carl XII åtnjöt pension.[1]
Den tillökning i inkomster, som denna skänkte honom, var säkerligen välkommen. Öfverste Ulfvenklous hot att göra honom arflös tycks visserligen ej ha gått i fullbordan, i det att öfversten synes ha öfverlämnat hela sin förmögenhet åt sin änka under önskan att hon på något sätt skulle tillgodose den vurmige brorsonen, och det ofvan omtalade besöket på Björnö antyder att förhållandet mellan öfverstinnan och honom i början artade sig bra. Men öfverstinnan invecklades i en långvarig process angående äganderätten till godsen, Björnö och Kläckeberga, med en af mannens systersöner, dåvarande majoren H. W. Berg von Linde, som också på grund af bördsrätt och genom förlikning blef deras ägare, och Henrik Gustaf synes ha fått nöja sig med att arrendera sistnämnda gård. I ett bref till baron Bonde i oktober 1787 klagar han dels öfver att arrendet var tryckande, dels öfver hårdt bemötande af tanten, som gynnat Berg von Linde, »utan att tänka på mig det allra minsta». Han hade det sålunda utan tvifvel ganska bekymmersamt, och man får ej undra på, att han
- ↑ I K. Bibliotekets autografsamling förvaras ett denna hans förmån belysande kvitto af följande lydelse: “Undertecknad har mottagit Andra Qvartalet af detta År stort trettiotre (33) Rdr. 16 Skr. Banco utaf den Pension Högstsalig Konung Carl XIII allernådigast
behagadt mig tilldela. Hvilket Andra Qvartal härmed aldra ödmjukast qvitteras af, Ronneby den 30 juni 1818.
Hindrich Gustaf Ulfvenklou. Capitaine och Riddare.”
