heims, Sergels och Bellmans uttalanden blifvit mest uppmärksammade. Till den klandrande, skarpt dömande sidan kan Hedvig Elisabeth Charlotta, trots uppenbara försök att vara opartisk, räknas, och i nyaste tid ha de två hvarandra motsatta uppfattningarna representerats af Schück, som med kritikerns dissekerknif framställer Gustaf som en förkvinnligad estetiker, och Oscar Levertin, hvilken med en återklang af gustavianernas beundran af honom gör nästan en idealvarelse af storhet och snille.
Ingendera af dessa åsikter torde emellertid trots deras framställares ingående kunskap om Gustaf III och hans tid få anses vara riktig, och man kommer måhända sanningen närmast, om man håller en medelväg och uppfattar konungen liksom många andra människor som en blandning af godt och ondt — sådan som han skildras t. ex. i Lars von Engeströms, Gustaf Johan Ehrensvärds, Johan Gabriel Oxenstiernas, Adlerbeths och Skjöldebrands minnen och anteckningar.
En sammansatt natur, hvars obestridligen mycket rika begåfning till följd af förvänd uppfostran och under inflytande af hans tidehvarfs många underliga kulturströmningar kommit på villovägar, var han en man, hvars fel och svagheter visserligen voro många och stora, men som ingalunda kan frånkännas goda egenskaper, ja till och med ett och annat storslaget karaktärsdrag. Om hans personliga mod, ådagalagdt äfven vid tillfällen då hans ställning eller belägenhet var förtviflad, finnas sålunda flera tillförlitliga vittnesbörd, och man äger ej heller rätt att betvifla hans fosterlandskärlek, fastän den ofta bar fåfängans dräkt och visade sig i teatraliska former. I själfva verket
