förklara hans teaterintressen och hans skådespelartalang mycket, som är svårförståeligt i hans uppträdande, och hans ganska vidtfamnande vetgirighet ger förklaringen till åtskilligt annat.
På ett område är det emellertid svårt att fatta motsägelserna i hans intressen och verksamhet, nämligen i hans förhållande till tidehvarfvets andliga rörelser. Det är ju underligt och öfverraskande att finna en man, som i grund och botten var ateist eller åtminstone skeptiker, ryckvis gripas af religiöst grubbleri, vara ifrig frimurare, deltaga i andeframkallningar, tro på eller åtminstone fästa afseende vid spådomar, af alkemisternas guldmakeri hoppas lättnad i sitt ekonomiska trassel o. s. v. Samtidigt med att han gjorde anspråk på att räknas bland upplysningstidens monarker, vid sidan af sin store morbroder Fredrik II, Catharina II och kejsar Josef, sysslade han sålunda med ordensväsen, mysticism och kabbalistik o. s, v., och som en följd häraf och af de exempel, han gaf, omfattades desamma ned lifligt intresse af hans närmaste och af hof- och societetskretsarna samt skänkte Stockholm fler underliga svärmare och mystiska individer än under någon annan period af dess skiftesrika tillvaro. Där märktes i främsta rummet hertig Carl, som var en ännu större ordensvurm och mer hemfallen åt öfvertro och vidskepelse än konungen, och samma förnäma sällskapsvärld, som hängaf sig åt ett uppsluppet och lättsinnigt nöjeslif och som ingalunda var främmande för begabberi och skämt med religion och moral, uppmuntrade spåkvinnor och clairvoyanter, sökte bot för sina nervösa åkommor och andra krämpor i magnetisörernas undergörande kurer och funno i svedenborg-
