Hoppa till innehållet

Sida:Spåkvinnor och trollkarlar 1913.djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

närmaste åren magnetiserandet med oförminskadt intresse, såsom framgår af efterföljande utdrag ur de äfven om åtskilliga andra ämnen och angelägenheter handlande brefven till flera af hans bekanta.

Det första af dessa, dateradt den 11 december och adresseradt till kommerserådet baron Patrik Alströmer, lyder sålunda:

»Att herr baron Silfverhielm här i Stockholm öppnat en Société Harmonique och inrättat en stor baquet i Rosenadlerska huset, är ofelbart bekant; men jag anser icke desto mindre för min skyldighet att genast aflämna följande rapport.

I förgår kom jag af pur hazard till honom, då flera ledamöter och partienter voro tillstädes. Där såg jag med mina egna profana ögon, ty N B jag är för ingen del hvarken intresserad eller initierad uti les Secrets du Magnetisme Animal, att professor Tingstadius, hufvudstadens anatomicus, som blifvit krympling, gått hopdragen och mycket nedlutande samt varit plågad af en fast beständigt hindrad transpiration och af köld i kroppen, icke allenast genom detta medel fått transpiration och värme i kroppen tillbaka, utan blir ock hvar dag mera rak i kroppen samt återvinner efter hand både appetit och humeur: själfva glädjen lyste utur ansiktet, som icke litet kontrasterade med hans magra och halfdöda lemmar samt kryckan, hvilken ännu måste nyttjas. Vidare en ung baron Pfeif, son af öfversten vid Enkedrottningens regemente och omkring 10 år, hade förlorat all styrka i bägge sina ron, så att han lutande och vaggande drog sig öfver golfvet. Nu, många gånger magnetiserad, gick han för allas våra ögon rak och marscherade med force af en ung